10 år - men brännskador syns för evigt

2008-10-29 | 21:20:20

Idag är det 10 år sedan branden på Hisingen. Jag var 13 och hade precis börjat gå på discon och jag minns hur jag följde rapporterna från branden med stort intresse. Först hysteriska tonåringar som inte kunde hitta sina kompisar och dödstal som steg för varje sändning. När omfattningen av tragedin väl konstaterats kom berättelserna. Om hur folk tappat bort varandra i kaoset. Hur en del hoppat från fönster eller blivit ihjälklämda i dörröppningar. Men även historier om folk som släpat ut sina vänner, eller för den delen totala främlingar, ur elden och andra som rusat tillbaka in igen för att få ut fler. Sedan kom brandkårens och efterarbetarnas historier. Hur de inte kunnat hitta fullständiga kroppar - det hade helt enkelt blivit så varmt att de smält till pölar på golvet. Hur de hittade överlevande under staplar av människor på hög som endast klarat sig eftersom kropparna isolerat och fungerat som skydd mot värmen och röken. Hemska berättelser, men även kärleksfulla, om saknade vänner, syskon, barn.

Jag var långt från Göteborg de där dagarna. Skolan var precis som vanligt hemma i Helsingborg. Men det kändes ändå på något vis så nära. Som om det egentligen hade kunnat hända var som helst. Att det lika väl kunnat vara jag själv och mina vänner. Enligt statistiken från branden skulle endast en av ett kompisgäng på fyra överleva utan skador. Två skulle skadats och en dött. Vissa hade inte ens sådan tur. En tjej jag läste om gick dit med 6 kompisar. Endast hon själv och en annan tjej överlevde.
 
Uppenbarligen har branden berört många fler än de som befann sig i den där lokalen den kvällen. Det finns säkert fler där ute som minns det lika väl som jag. På det här viset vill jag skänka en tanke till alla överlevande, alla som förlorade någon och alla som på ett eller annat sätt påverkats av branden.

Kommentarer

Lämna en hälsning:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0