Tydligen har jag en rolig defekt på en kindtand. Åtminstone tycker man det om man är tandläkare. Halv sju(!) fick jag gå upp för att åka till Råå i Helsingborg, för att jag vägrar skaffa en ny tandläkare i Malmö. Där sitter jag i stolen, tidigt på morgonen, och får reda på att min inte speciellt pratsamma men mycket effektiva tandläkare gått på mammaledighet. Istället får jag en mycket söt liten tandsköterska som inte riktigt uttalar mitt namn rätt och man får verkligen hänga med i svängarna när hon snackar, men oj så trevlig! Hon tycker dock om att prata tänder. Mycket. Hon berättar och berättar. Jag nickar intresserat. Sedan berättar hon att jag har en liten konstighet på "sexan" (för det borde väl alla veta precis vilken tand det är?!) och att hon gärna vill säga till de andra sköterskorna så att de också får lov att komma och ta sig en titt, om det går bra? De har nämligen precis i helgen varit på en kurs och fått berättat för sig om den här lilla genetiska roligheten. Jomenvisst säger jag. Så där ligger jag och gapar stort och ser glad ut och får frågor som "isar den mer än dina andra tänder?" och får höra att "oj så konstigt att det bara blivit på den där tanden sådär, oohaaahspäännande".

Men nu vet jag iaf att jag inte kommer få några visdomständer på underkäken och att de där uppe kanske inte tittar ut de heller. Det är jag mäkta nöjd med.